Skyddsnätet som inte får brista

Sammanfattning, diskussion och slutsatser 

I den tillsyn som rapporten grundar sig på har IVO granskat hur socialtjänsten i elva kommuner hanterar förhandsbedömningar i samband med orosanmälningar för barn (0–17 år) och unga (18–20 år). Rapporten återger IVO:s iakttagelser från tillsynen och ska svara på om barns och ungas behov av skydd och stöd blir tillräckligt genomlysta. Rapporten sätter också in resultatet från tillsynen i ett större sammanhang, det vill säga speglar socialtjänstens hantering av orosanmälningar mot bland annat kommunernas personalsituation och ekonomiska verklighet. Alla de anmälningar som har granskats är sådana som inte lett till utredning. 

En verksamhet med bristande kvalitet 

Orosanmälningar är ett sätt för människor i ett barns omgivning att anmäla missförhållanden eller misstanke om sådana. Missförhållanden kan röra allt från eftersatt trygghet till att ett barn blir utsatt för våld. En anmälan görs till socialtjänsten, som ska bedöma om det finns behov av skydd och stöd för barnet eller den unge. Orosanmälningar är ett system som man kan säga utgör barnets och den unges yttersta skydd. Det är den sista maskan i skyddsnätet, som inte får brista. Om så sker kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Marginalerna kan dessutom ibland vara små och behovet av en väl fungerande verksamhet av hög kvalitet är därför stort. Det är sammanfattningsvis höga krav som i dag ställs på socialtjänsten. 

IVO konstaterar att det finns brister som återkommer i flera av kommunerna.

• Barnperspektivet behöver stärkas
• Förhandsbedömningarna är ibland alltför omfattande och drar ut på tiden
• Skyddsbedömningarna brister
• Fler anmälningar borde leda till utredning
• De unga mellan 18–20 år faller mellan stolarna

Socialtjänstens verksamhet behöver därför utvecklas för att kunna säkerställa hela handläggningsprocessens kvalitet och barnens och de ungas behov av skydd och stöd. Denna slutsats ligger väl i linje med andras studier[1] och egna granskningar2 som IVO har genomfört.

[1] Som exempel kan nämnas Gegner H. (2009), Förhandsbedömningar i barnavårdsärenden – tre kvantitativa studier med fördjupning, skriftserie 2009:5, FoU Skåne. 2 Inspektionen för vård och omsorg (2014), Återföringsdialog – tillsyn av förhandsbedömningar gällande barn och unga, Inspektionen för vård och omsorg (2014), Förhandsbedömningar i socialtjänsten – ett riskområde, Inspektionen för vård och omsorg (2014), Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga?

Hanteringen är inte rättssäker 

IVO ser att liknande brister återkommer i flera kommuner. Samtidigt noterar IVO att det också är stor skillnad mellan kommunerna. I en kommun har exempelvis alla de granskade anmälningarna en dokumenterad skyddsbedömning. I en annan kommun saknas en dokumenterad skyddsbedömning för över hälften av de granskade anmälningarna. Hanteringen blir rättsosäker om det inte är innehållet i anmälan som i huvudsak styr vilka åtgärder som socialtjänsten vidtar, utan vilken kommun som råkar hantera anmälan. 

Stora utmaningar för socialtjänsten 

Det finns flera olika förklaringar till varför situationen ser ut som den gör i de kommuner som har granskats. Det kanske mest påtagliga är den ansträngda personal- och arbetssituation, som flera av kommunerna vittnar om. Denna problematik är inte specifik för just de kommuner som har ingått i IVO:s granskning, utan återkommer på flera håll i landet och är ett mer generellt problem för barn- och ungdomsvården. Ett problem som måste lösas om kvaliteten i verksamheten ska kunna öka. 

En annan faktor som kan påverka verksamhetens kvalitet är den ekonomiska verkligheten. En ansträngd kommunal ekonomi kan påverka socialtjänstens verksamhet negativt, både direkt och indirekt. Därmed inte sagt att det alltid är så. Kommunens storlek kan också spela in. I dessa avseenden kan kommuner som krymper ha särskilda förutsättningar som kräver särskilda lösningar. 

Den kanske viktigaste frågan man måste ställa sig i förhållande till tillsynens resultat är vilka förutsättningar som kommunen faktiskt har för att kunna göra ett bra jobb. Har de ett omöjligt uppdrag i den verklighet de befinner sig? Svaret på den frågan är inte enkel och inte heller IVO:s sak att svara på. Men frågan måste lyftas eftersom kommunernas lagstadgade skyldigheter står fast, samtidigt som de står inför flera stora utmaningar. Utmaningar som i dagsläget går ut över de barn och unga som är de mest utsatta.