Unga personer inom missbruks- och beroendevården

Sammanfattning och slutsatser

En hög grad av samverkan mellan olika aktörer inom missbruks- och beroendevården är tillsammans med en väl fungerande myndighetsutövning inom socialtjänsten centrala faktorer för att människor med missbruksproblem ska få individuellt utformad vård och behandling av god kvalitet. Under 2016 genomförde därför Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en nationell tillsyn av dessa två viktiga områden. Totalt granskades 64 verksamheter inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt hem för vård eller boende (HVB). I tillsynen fokuserade IVO särskilt på åldersgruppen 18-25 år med missbruks- eller beroendeproblem, men en del av tillsynen inkluderade även barn 15 till och med 18 år. Syftet med denna rapport är att ge en bild av om unga människor får den hjälp och det stöd som de har behov av inom missbruks- och beroendevården.

Samverkan fungerar, men behöver utvecklas inom vissa områden

Tillsynen visar att det finns en hel del goda exempel på fungerande samverkan mellan olika verksamheter, men att det samtidigt generellt finns en del brister och svårigheter. Ett av dessa områden gäller unga personer som har missbruks- eller beroendeproblem samtidigt som de lider av psykisk ohälsa. I dessa fall har både landsting och kommuner ansvar för deras vård och behandling, men av intervjuer med socialtjänsten framgår att det i vissa fall kan vara svårt för deras klienter att få tillgång till behandling för psykisk ohälsa inom rimlig tid. Det är långa köer till vuxenpsykiatrin och vissa psykiatriska kliniker har stängt för nya intag under sommarmånaderna. Dessutom måste klienterna vara drogfria/nyktra, vanligtvis mellan 3 och 6 månader, innan de kan få hjälp med sin psykiska ohälsa. För enskilda med missbruks- eller beroendeproblem kan det innebära förödande konsekvenser att behöva vänta på behandling i vuxenpsykiatrin. De riskerar att återfalla i missbruk och måste då genomgå en ny behandling från socialtjänsten innan de blir aktuella igen för behandling för sin psykiska ohälsa.

Andra faktorer som framkommer av intervjuer med ledning och personal i de olika verksamheterna och som har betydelse för hur samverkan fungerar är följande:

• intern samverkan i kommuner och landsting är viktig för att kunna ge rätt vård och behandling samt förhindra att individer hamnar mellan stolarna eller bollas runt mellan olika aktörer,
• en god samverkan är ofta personbunden, vilket kan skapa svårigheter i verksamheter med låg personalkontinuitet,
• vissa verksamheters tillgänglighet kan förbättras – ibland är det svårt att komma i kontakt med rätt personer i andra verksamheter, få tillgång till andra verksamheters expertis och vård samt få relevant information av varandra, 
• samordnade individuella planer (SIP) är ett bra sätt att samverka kring klienters/patienters vård och behandling, men de upprättas inte i tillräckligt hög utsträckning,
• boendeort kan vara avgörande för vilka möjligheter målgruppen har att ta del av vård och behandling,
• det finns vissa svårigheter med samverkan i samband med utslussning från HVB, inte minst pga. otillräcklig tillgång till boenden i kommunerna.

Sammanfattningsvis anser IVO att vissa kommuner och landsting behöver tydliggöra ansvarsfördelningen när det gäller missbruks- och beroendevården. Detta för att undvika att unga personer bollas runt mellan olika instanser och att ingen tar ett helhetsansvar för deras situation. En viktig del i detta arbete är att gemensamt säkerställa att individuella planer (SIP) upprättas för enskilda som har behov av insatser av både socialtjänst och hälso- och sjukvård, och som samtycker till det. Kommuner och landsting behöver även hitta långsiktiga och hållbara lösningar när det gäller samverkan mellan socialtjänst och vuxenpsykiatri vid samsjuklighet. För att bättre kunna möta de särskilda behov som finns hos unga personer med missbruks- eller beroendeproblem kan det vidare vara nödvändigt att utveckla en gemensam handlingsplan för åldersgruppen 18-25 år, inte minst när det gäller den ojämlika tillgången till vård och behandling som råder pga. geografiska avstånd. Vissa kommuner och landsting behöver även se över den interna samverkan för att säkerställa att klienter/patienter får den hjälp och vård som de behöver.

Myndighetsutövningen behöver stärkas i kommunerna

I tillsynen av socialtjänstens myndighetsutövning har IVO bland annat granskat hur nämnden tar emot och bedömer anmälningar och ansökningar, om handläggningen sker skyndsamt, om unga personers behov utreds i tillräcklig omfattning, om det vidtas åtgärder utifrån tvångslagstiftningen där det finns behov samt om besluten motsvarar enskildas behov. Detta för att kunna ta ställning till om nämnden aktivt arbetar för att barn, unga och unga vuxna får den hjälp som de behöver.

Inom vissa områden visar tillsynens resultat så pass allvarliga brister att det krävs att nämnderna vidtar en rad åtgärder för att säkerställa att unga personer verkligen får den hjälp och vård som de behöver. De allvarligaste bristerna handlar om att nämnderna:

• har svårt att klara skyndsamhetskraven i handläggningen,
• inte alltid gör skyddsbedömningar i samband med att en anmälan om oro för barn eller unga inkommer,
• inte utreder unga personers situation trots alarmerande uppgifter,
• inte överväger tvångsåtgärder - alternativt bedömer att regler för tvångsvård inte är tillämpliga - när uppenbara vårdbehov finns och där enskilda avbryter eller inte samtycker till frivilliga insatser, 
• inte utreder och dokumenterar händelser av betydelse, vilket bland annat kan leda till att besluten inte motsvarar den enskildes behov.

För unga personer som har missbruks- eller beroendeproblem innebär ovanstående brister i socialtjänstens myndighetsutövning stora risker för deras liv, hälsa och utveckling. Att myndighetsutövningen utförs korrekt är också en viktig rättssäkerhetsfråga. Nämnderna måste därför säkra tillräcklig bemanning med nödvändig kompetens. Det är också angeläget att det inom socialtjänsten genomförs regelbunden kompetensutveckling vad gäller såväl missbruksfrågor och myndighetsutövning som situationen för unga personer med missbruks- eller beroendeproblem.