Sammanställning av klagomål som kommit in till patientnämnderna under 2016.
Sammanfattning
Patientnämnderna ska varje år lämna en redogörelse till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), över verksamheten under förgående år. IVO ska systematiskt ta tillvara denna information. Denna sammanställning baseras på patientnämndernas redogörelser för verksamhetsåret 2016.[1] Vi lägger särskilt fokus på klagomål som rör olika typer av brister i information och bemötande samt vårdens organisering. Sammanställningen redovisar data och iakttagelser men ger däremot inte svar på varför det ser ut som det gör. IVO kan konstatera att:
- Antalet klagomål fortsätter att öka med fem procent på årsbasis. Den största ökningen ser vi inom primärvården. Den enskilt största gruppen som klagomålen rör är kvinnor i åldern 50-59 år. Fördelningen av antalet klagomål mellan kvinnor och män skiljer sig åt beroende på verksamhetsområde.
- Antalet klagomål som rör det kommunikativa samspelet fortsätter att öka. När patienter blir nonchalerade, tillrättavisade, ifrågasatta mm. skapar det oro och missnöje. Detta kan i sin tur leda till att patienten söker vårdkontakt upprepade gånger, även akutsjukvård.
- Information om och till patienten brister i många fall. Liksom vi sett tidigare kontaktar enskilda patientnämnderna med synpunkter och klagomål som handlar om att de inte får tillräckligt med information eller inte görs delaktiga i sin vård. Vi ser också att informationen inte alltid följer patienten mellan olika vårdenheter och vårdgivare – patienter upplever att de ofta får hålla ihop vården själva. Detta blir särskilt tydligt för patienter med en komplex sjukdomsbild, som patienter med samsjuklighet, personer med cancerdiagnos och multisjuka.
- Flera patienter och närstående upplever vården som svårtillgänglig – detta syns exempelvis inom somatisk specialistsjukvård och psykiatrisk specialistsjukvård. Det händer att patienter inte sällan befinner sig på fel vårdnivå. Klagomålen handlar bland annat om att det är långa väntetider till utredningar och behandlingar, att det är svårt att få kontakt med läkare för frågor om remiss, medicinering mm. I sina kontakter med patientnämnderna relaterar patienterna sena diagnoser och behandlingsinsatser till bristande personalkontinuitet, kompetens och att de bollas mellan olika vårdnivåer. När patienten inte upplever vården som enhetlig och sammanhållen kan det vara en fråga som samtidigt handlar om patientsäkerhet, kvalitet och effektivitet.
[1] Uppgifterna är insamlade i enlighet med patientnämndernas nationella registrering för 2016 enligt Handboken för patientnämndernas kanslier i Sverige.