Blev det någon verkstad? Bidrar lex Maria och lex Sarah till säkrare vård och omsorg?

Sammanfattning

I komplexa verksamheter som hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det viktigt att ansvariga fortlöpande undersöker vilka risker som finns i verksamheten och vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att undanröja riskerna eller i vart fall hålla dem under kontroll. 

En anmälan enligt lex Maria ska göras då en händelse inträffat som medfört eller hade kunnat medföra att en patient utsatts för en allvarlig vårdskada. Likaså har socialtjänsten skyldighet att enligt lex Sarah anmäla allvarliga missförhållanden eller risker för allvarligt missförhållande i socialtjänstens verksamheter. Anmälningarna skickas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som i sin tur granskar hur ansvariga har arbetat för att minska risken för att skadan eller missförhållandet uppstår igen. 

IVO har under 2015 följt upp 95 anmälningar enligt lex Maria och lex Sarah; lex Maria från sluten specialistvård, lex Maria från kommunal(1) hälso- och sjukvård samt lex Sarah som rör omsorg om äldre. Syftet med inspektionerna och denna rapport är att undersöka hur arbetet med att vidta de åtgärder som ansvariga redovisat i de interna utredningarna har fungerat, men även om verksamheterna anser att åtgärderna fått den effekt som avsågs. Med andra ord: ta reda på om lex Maria och lex Sarah bidrar till en ökad säkerhet och kvalitet i vård och omsorg.

I tillsynen framkommer att det finns ett engagemang i de tillsynade verksamheterna och att många åtgärder vidtas för att förbättra vård och omsorg. Samtidigt finns en del utmaningar som ansvariga för verksamheterna måste hantera för att lex Maria och lex Sarah ska fungera som tänkt.

Den vanligaste åtgärden, som verksamheterna redovisar för att förhindra liknande händelser som de anmälda, är att revidera och/eller ta fram nya rutiner och riktlinjer för hur arbetet ska bedrivas. Samtidigt framkommer det att åtgärder av detta slag har en begränsad effekt. Detta eftersom det ofta uppstår hinder och utmaningar i implementeringen av nya eller reviderade rutiner och riktlinjer. Det förekommer bland annat att vissa yrkesgrupper inte upplever att de är berörda av det som inträffat eller att det inte finns tillräckligt bra metoder för hur de nya och reviderade rutinerna ska implementeras.

1. Inkluderar även några anmälningar som rör hälso- och sjukvård som drivs genom entreprenad.

IVO anser att vård och omsorg bör ha ett förhållningssätt där man inte försöker lösa problem med att i första hand skapa nya skriftliga rutiner eller riktlinjer. Ett skäl till detta ställningstagande är att vård- och omsorgssektorn har byråkratiserats; bl. a finns det i vissa verksamheter ett så stort antal styrdokument att systemet blivit kontraproduktivt. Om ett nytt styrdokument verkligen behövs är en bra grundregel att bara skapa ett sådant om det ersätter ett annat eller helst att dokumentationen totalt sett minskar. I arbetet med att få till stånd denna förändring behöver även IVO och andra myndigheter ändra arbetssätt.

Vidare kan IVO konstatera att det finns åtgärder som i efterhand upplevs mindre verkningsfulla då syftet med dem är allt för otydligt. Som exempel kan nämnas åtgärder som innebär att ”frågan ska ställas”, ”kontakt ska tas med”, ”ta reda på om…” och ”samtal ska hållas med…”. IVO kan konstatera att dessa åtgärder riskerar att stanna i ett första skede, en form av kartläggning. I dessa fall kan det krävas att det finns ytterligare åtgärder som bygger på resultaten från den första åtgärden, kartläggningen.

IVO anser att huvudmän och vårdgivare i tidigt skede bör analysera vilka effekter man önskar nå av vidtagna åtgärder, vilka hinder som kan komma att uppstå i genomförandet samt i möjligaste mån ta fram förslag på hur dessa hinder ska undanröjas. Det i sin tur kräver ett aktivt och medvetet arbete med att lära av egna utredningar och åtgärder. Att inte släppa taget om en anmälan enligt lex Maria eller lex Sarah för tidigt, utan istället att:

• följa upp om genomförda åtgärder fått den effekt som avsågs
• följa upp varför i anmälan redovisade åtgärder inte blir genomförda, med syfte att identifiera eventuella hinder
• genomföra andra åtgärder i de fall de vidtagna inte fått avsedd effekt
• genomföra andra åtgärder i de fall planerade åtgärder inte har genomförts

Även IVO kan bli bättre på att bedöma sannolikt resultat av olika åtgärder. Om ansvariga för verksamheterna och IVO blir bättre på att identifiera vilka enskilda åtgärder som får avsedd effekt, men även att granska hur kombinationer och kedjor av åtgärder får den effekt som avses, kommer lex Maria i ännu högre utsträckning kunna bidra till en patientsäker hälso- och sjukvård. På samma sätt kan lex Sarah i högre utsträckning bidra till en ökad kvalitet inom socialtjänsten.

Lex Maria-reglerna har funnits sedan mitten av 1930-talet och även lex Sarah-reglerna har nu funnits i många år. Ändå är många av de händelser som anmäls välkända, liksom de åtgärder man vidtagit eller planerar. Systemet fungerar alltså inte fullt ut; samma problem återkommer och hanteras ofta på samma sätt som tidigare. 

För att lex Maria och lex Sarah ska bli kraftfullare ledningsinstrument i arbetet med att nå en god och säker vård och omsorg än de är för närvarande, finns det anledning att fundera över följande frågeställningar:

• Varför är den vanligaste åtgärden av ett sådant slag som har begränsad effekt och i värsta fall är kontraproduktivt?
• Det läggs ner mycket resurser på de interna utredningarna och på att genomföra åtgärder. Varför följs inte åtgärder upp, för att säkerställa effekt, i någon större utsträckning?
• Vad krävs för att få en följsamhet hos samtliga yrkesgrupper?
• Nyttjar vårdgivare och huvudmän potentialen hos anmälningsansvariga utifrån deras uppdrag? Ansvariga behöver se över anmälningsansvarigas förutsättningar utifrån placering, förutsättningar och befogenheter för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag.

IVO kommer använda materialet från denna tillsyn för att utveckla och skapa lärande i den egna verksamheten. Förhoppningen är att även ansvariga på olika nivåer inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten gör det.